Kvinnor som vid separation medvetet försvårar männens relation till barnen ...

Den här gången är det jag, Diana, som valt att beröra ett ämne som det sällan tycks skrivas eller talas om, nämligen kvinnors ibland mycket märkliga, och olämpliga, reaktion i samband med separation. Under de senaste åren har jag kommit i kontakt med många män som berättat de mest  skrämmande historier om hur deras ex betett sig i samband med separation. Det talas ju så mycket om jämställdhet i Sverige men när det kommer till separation och umgänge med barnen tycks ordet jämställdhet vara som bortglömt och det är främst mammans behov som beaktas. Men varför hör vi så sällan nånting om detta? Många män lider av sitt ex oförmåga att sätta barnens bästa främst och kämpar i det tysta mot sitt ex och olika instanser (som alla tycks fokusera mer eller mindre på mammans behov). Kanske hör vi så lite om detta för att kvinnor helt enkelt kommunicerar mer öppet om sånt här? Min bild är att kvinnor oftare än män tenderar att tala öppet med sina vänner och engagera sig i diverse sociala medier för att dela med sig av sin version av en skilsmässa. Kanske är det därför vi så sällan hör hur männen upplever det.

Jag befinner mig i en ålder då det är relativt vanligt att människor skiljer sig. Av de historier jag fått berättade för mig de senaste fem åren kan jag inte annat än dra slutsatsen att kvinnor i större utsträckning än män använder barnen som vapen i sin iver att "sätta åt" mannen efter en separation. Historierna bakom separationerna som jag tagit del av är olika. Några män blev lämnade av sitt ex för en annan man, några män lämnade sitt ex för en annan kvinna och några män separerade från sitt ex utan att det fanns någon ny partner inblandad. Det tycks med andra ord inte finnas någon enkel och spårbar gemensam nämnare när det gäller vad som utlöst kvinnornas aggression gentemot sitt ex och barnens far.

Jag kan givetvis inte gå i god för att alla de män jag har talat med, eller hört berättas om via vänner och bekanta, är goda pappor som uppträder exemplariskt i samband med separationen men jag känner tillräckligt många pappor som har råkat illa ut tillräckligt väl för att veta med säkerhet att de är bra och ansvarstagande pappor. Trots det har exen gjort pappornas, och till stor del barnens, liv till ett helvete och dessa kvinnor intar en mycket egoistisk position som de på olika sätt tycks rättfärdiga för sig själva och andra. I flera fall har socialtjänst blivit involverade och de går mer eller mindre uteslutande på kvinnans linje och tycks totalt ha missat kurserna om jämställdhet och vikten av att barnen har en god relation även till pappan. Mamman tycks ha alla rättigheter och inga skyldigheter och när barnen utsätts för olämpliga påtryckningar av mamman ursäktas hon med att "hon sörjer separationen" eller "hon behöver bara lite mer tid". För mig framstår det som att det skyddsnät som ska finnas till för barnen snarare blir ett skyddsnät för mamman. Detta så kallade skyddsnät omhuldar kvinnan som om hon vore en skör liten varelse, definitivt skörare än mannen, och jag kan inte annat än att undra hur långt vi egentligen har kommit när det gäller jämställdhet i Sverige. Jämställdhet måste väl ändå gå åt båda hållen och inte bara handla om kvinnors rättigheter?

Tre män har berättat att de blev misshandlade av sitt ex, en både fysiskt och psykiskt och två fysiskt, innan eller precis efter beslutet om separation. I två av dessa tre fall blev socialtjänsten involverad pga umgängestvist om barnen. I båda fallen valde socialtjänsten att undvika att tala om, eller notera i sin rapport, att fadern sagt att han blivit utsatt för våld. Kan inte låta bli att att undra om socialtjänsten hade agerat likadant om en kvinna hade berättat om våldet? Mamman hade i båda fallen delvis tappat greppet, inpräntade barnen med lögner och uppvisade ett mycket oansvarsfullt beteende. Pappan var i båda fallen den mest stabila och trygga föräldern men det tog socialtjänsten ingen hänsyn till. Istället för att öppna upp för tanken på att mamman var den som inte klarade av föräldrarollen ägnade sig socialtänsten åt att leta fel på pappan. För mig som tog del av båda fallen blev det så tydligt att socialtjänsten ville hitta fel hos pappan och de gånger då pappan hade bevis för sitt ex skadliga beteende viftade man bort det och kallade det "samarbetssvårigheter' eller "kommunikationsbrister" mellan parterna.

Flera män har berättat hur deras ex mer eller mindre förstört deras rykte genom att urskillningslöst berätta för alla som orkar lyssna om hur dåliga mannen är. Detta kan bli ganska jobbigt för både mannen och barnen, speciellt i en liten ort. Många män, eller de separerade männens vänner, har berättat att exet gjort allt för att förstöra och försvåra relationen till barnen. Det har handlat om allt från ren mental manipulation där små och lite större barn dagligen fått höra historier om hur dålig pappan är och att pappan inte längre älskar dem till att han nu bara "älskar sin hora" (i de fall där mannen träffat en ny kvinna före eller efter separationen). Jag har också sett att andra kvinnor, i den separerade kvinnans bekantskapskrets, tenderar att spä på dessa idiotier (och de använder sig relativt ofta av mycket vulgära ord om de omnämner mannens eventuella nya partner).

I ett fall jag tagit del av använde sig kvinnan av sociala medier för att fullständigt göra ner sitt ex och vräkte ur sig diverse lögner om sin fd partner. Ett tiotal kvinnor i hennes nätverk tog genast ställning och skrev saker som: "Ta barnen ifrån den jäveln", "se till att han inte får en jävla ägodel" och "fy fan vilket jävla svin, han borde aldrig mer få träffa barnen". Detta är alltså människor som bara tagit del av en del av historien och som med liv och lust kastar ur sig diverse otrevligheter och hetsar den redan psykiskt instabila kvinnan till att försvåra barnens umgänge med pappan. Dessa personer som eldar på har en sak gemensam - de är alla kvinnor! Varför? Om jag har hör en vän eller bekant uttrycka sig så om barnens pappa säger jag alltid "jag förstår att du är upprörd men dra inte in barnen i det här". Men en del kvinnor gör tydligen inte det.

Det som också har blivit tydligt är att männen far illa pga att de håller tyst för länge. De tar ofta inte ens upp den verbala kampen och de lämnar barnen utanför i så stor utsträckning det går. När jag har frågat varför är svaret alltid detsamma - "för barnens skull". Detta leder till att de många gånger får axla rollen som boven i dramat. I de fall där socialtjänsten blivit involverad hamnar mannen nästan uteslutande i underläge. Kvinnan har många gånger redan gett sin historia, som går ut på hur hemsk och dålig pappan är, och socialtjänsten tycks köpa det. Klart det måste vara pappan det är fel på, en mamma kan väl inte göra fel i relation till barnen. Eller? I flera av de fall jag har tagit del av har de drabbade barnen i tonåren valt att inte träffa sin mamma mer än de måste, även om mamman varit boendeföräldern tills dess att barnen blev gamla nog att bestämma själva var de ville bo. Jag tror inte att de mammor som beter sig på det här sättet förstår att de med tiden driver bort sina barn och när barnen flyttar till pappan skyller mamman på att pappan utövat dåligt inflytande och vänt barnen mot henne. Självinsikt är nämligen inte dessa specifika kvinnors starkaste gren och all skuld läggs alltid på andra.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag vet att det finns många kvinnor där ute som också far illa på olika sätt i samband med separation. Denna gång ville jag dock beslysa ett fenomen som det sällan talas eller skrivs om, nämligen det faktum att många män också råkar väldigt illa ut i det tysta.

Tar väldigt gärna emot era tankar och funderingar kring detta. Har någon upplevt eller hört talas om något liknande? Varför tror ni att det blir så här?

Vårt val att inte äta kött...

Vi får regelbundet en massa frågor och kommentarer angående vårt val att inte äta kött. Vissa frågor är uppriktigt nyfiket ställda medan andra har en mer hånfull ton. Vi tar dock inte illa upp eftersom vi har lärt oss att vårt val, av någon anledning, upplevs provocerande för vissa människor och tänkte förklara lite hur vi tänker. Många tycker att det är en mänsklig rättighet att få äta kött och kan inte tänka sig att avstå denna ”rättighet” med motiveringen ”det är för gott för att sluta”. Men varför har vi valt bort det, trots att "det är så gott"? Vi valde helt enkelt att sluta blunda för vad vi människor utsätter djuren för och började läsa på. Vi har stålsatt oss och tagit oss igenom några fruktansvärda dokumentärer från slakterier, hönsgårdar och köttproducenter. Efter det var valet enkelt... Det går inte peta ner en bit kött ens om man försöker. 

 

Vi vill att ni förstår att det för oss ter sig lika märkligt att folk fortfarande äter kött som ni köttätare tycker att det är att vi inte gör det. Vi anser oss vara sanna djurvänner, det innebär att vi värnar om alla djur. Inte bara hundar och katter... En gris anses generellt vara minst lika intelligent, om inte intelligentare, som en hund och de flesta av oss skulle bli extremt upprörda om vi behandlade våra hundar så som grisar blir behandlade. Ändå ser många av er grisen som mat, en källa till bacon. Jag vet att många grisbönder behandlar sina grisar väl, så länge de får leva (och det är många gånger inte mer än 6 månader). Men vi vet också att det förekommer att kultingar som inte uppnått en viss vikt vid några veckors ålder slaktas och slängs som sopor. De blir för dyra att föda upp... Det pågår också diskussioner om att grisbönder ska få fixera suggor och ta kultingarna tidigare från modern. Allt detta handlar om att producera mer kött, snabbare, och är inget som förbättrar villkoren för djuren. Dessa krav kommer från grisbönderna själva (även om inte alla grisbönder stödjer detta) och visar tydligt att för många grisbönder är grisen bara en ”industrivara” som man tjänar pengar på. Vi tror ofta att svenskt kött är ett bevis på att djuret har behandlats väl under sin levnadstid men det är en sanning med modifikation. Alla grisar har inte möjlighet att böka runt i jorden och leva ett naturligt grisliv innan dess korta liv avslutas i ett slakthus efter en stressande transport. För er som är intresserade finns det dokumentärer på nätet som visar exempelvis grisarnas levnadsförhållanden om ni googlar lite. Men vi har inte ens börjat tala om hönsens levnadsvillkor än... En icke frigående höna har i flera fall knappt ett A4 ark att röra sig på och de trånga levnadsförhållandena leder till att hönorna blir stressade och uppvisar onormalt beteende. Tupparna dödas oftast så fort de kläcks... Hur kan det anses ok? Vi skulle kunna skriva så mycket mer om detta men beslutet måste ligga hos var och en själva. Ni som känner oss vet att vi aldrig försöker övertala, eller uttrycker oss nedlåtande, om människor som äter kött. Vi önskar att vi kunde säga detsamma om köttätarnas kommentarer till oss.

 

En av de vanligaste frågorna vegetarianer som har barn får är: Men får dina barn välja själva? De måste ju få äta kött för att kunna välja! Vegetarianers fråga till er köttätare blir densamma: Men får era barn välja själva? De måste ju få vegetarisk mat och veta hur djuren blir behandlade för att kunna välja själva! En annan vanlig fråga är: Men varför är vegetarisk mat inspirerad av kötträtter? Blir inte det motsägelsefullt? Svaret? Nej, det blir det inte! Det är inte smaken vi vegetarianer vänder oss emot. Det är köttet och hur köttet produceras! Djur upplever känslor, exakt på vilket sätt vet vi inte idag, och det är för oss en gåta hur människan kan behandla andra levande, kännande varelser så respektlöst.

 

Vi håller fortfarande på att läsa på och lära oss hur vi kan bidra till en bättre värld för djuren och en del köttätare ägnar sig ibland åt att ifrågasätta varför vi inte gör ditten eller datten också, precis som att det vi gör inte har någon mening eller gör någon skillnad bara för att vi inte är exempelvis veganer. Men alla måste börja nånstans och det finns en djungel av information om hur man lever i balans. Vi lär oss fortfarande och även miljön måste ju tas med i beräkningen! Alla kan göra något och måste hitta sin väg men förminska inte oss som försöker göra något bara för att vi inte gör allt på en och samma gång! Och var så snälla att behandla människor som gjort andra val med respekt. Tänk på att vi som valt att avstå från att äta kött faktiskt gjort det för att vi inte vill att andra levande varelser ska fara illa på grund av oss. Det måste väl ändå vara det bästa skälet av alla?